Klippan - ett smultronställe

”Jag har för mig att jag skrivit ner något om detta i samband med ett projekt i Majorna för några år sedan.” (Bengt Barck, i många år Stor-Gusten, d.v.s. ordförande, i Kalslaget Majorna. Han är fortfarande aktiv i sitt skrivande och svarar för många fakta på denna webbsida)

Åtskilliga spaltmeter har skrivits om Klippan, dess historiska bakgrund, dess ekonomiska betydelse, dess kulturella värde.

Klippan är och förblir navet i vårt historiska hjul med skeden som speglar inte bara Göteborgs egen historia utan också till stora delar vårt gemensamma arv, vårt Nordiska ursprung.
Klippan är Majorna, men det är också Göteborg.
Klippan finns i våra hjärtan, det är ett smultronställe, präglat av närheten till havet och den stora floden, Göta Älv.
Klippan är djuphamnen, Den Gyllene Porten mot väster, ögat mot den stora världen.
Älven är Blodomloppet, Den röda Tråden, Nervsystemet…
Det är lätt att tänka sig hur de första människorna under enkla förhållanden tog sig fram efter floden, den breda vattenrika floden med sina vassklädda stränder, sitt rika fågelliv i ett klimat som var synnerligen behagligt.
Det var för några tusen år sedan då man hade temperaturer motsvarande Normandie och Medelhavet. Man levde vid strandkanten, nuv. Sannabackarna. Det var ett samlarfolk, ett jägarfolk som i huvudsak fann sin näring genom jakt, fiske och vad skogen kunde ge.

Man bodde i lä för nordan och västan i grupper om ca 20-30 personer. Naturen var givmild, man behövde inte förta sig för att få det som tarvades för uppehället. Havet var rikt och floden gav ännu mer. i det söta vattnet och i det bräckta fanns det stör, lax, sik och gädda bland mycket annat och i havet fanns det säl och skaldjur. Skogen bjöd på vilda växter och nötter fanns det gott om. I kärren trivdes sköldpaddor och här och där häckade pelikaner, det var skönt att leva. Det var Klippan i sitt ursprung. Kanske var det dessa människor eller deras ättlingar som en gång tog sig vidare upp efter floden och åarna för att skaffa sig en jordbit, något att odla på, något att bebygga - precis så som Karl-Oskar och Kristina vandrade mot Minnesota för att finna sitt drömställe ovanför Ki-Chi-Saga.

Även i fortsättningen kom människor och skeenden att prägla Klippan. Vikingar i sin fornnordiska gestalt rastade, vägen var läng från inlandet till den skärgård där man skulle förena sig med sina nordiska bröder i förberedelse för långa färder i Västerled. Det var jordbrukare, hantverkare, handelsmän, sjöfolk, alla med samma språk.

Så kom då 1200-talet med vidare vyer. För första gången efter forntiden (Vikingatidens slut) fick Sverige tillgång till havet, en landremsa på södra sidan av älven och med Lundby och Tuve socknar på andra sidan.

Hundranden av krig följde, herraväldet över Älvsborgs fäste skiftade mellan danskar och svenskar. Vi drabbades av svåra förluster. Älvsborgs stad med sina 16 år (1547-1563) försvann spårlöst i myllan.

Vårt betyngda land med dess folk fick genomlida perioder av fattigdom och nöd. Det var Älvsborgs Lösen som kom att plåga oss vid tvenne tillfällen, genom freden i Stettin år 1570 och freden i Knäred år 1613.

Det var Gustaf Vasa och hans söner som byggde om fästningen Älvsborg till ett Vasaslott med skeppshamn och utrustning i övrigt i klass med Kalmar och Gripsholms slott.

Sedan den fjärde staden i ordningen, Karl IX:s Götheborg gått i graven efter en kort sejour och temporärt stöd från Älvsborg kom en ny epok att prägla Klippan - vårt nuvarande Göteborg skulle byggas upp på tillskyndan av Gustaf II Adolf.

1638 var det särskilt liv i trakterna kring det gamla slottet. Det var dags för Calmare Nyckel och Fågel Grip att bege sig till det stora landet i väster, från Klippan via Holland. Delaware, vår första egentliga koloni skulle skapas. Efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckades herrar Campbell, Sahlgren och König att få tillstånd till ett Handelskompani - året var 1731 - med Klippan i fokus.

Kanske var detta den mest betydande perioden i Klippans historia. Det var under 74 år som Ostindiska Companiet skulle tjäna staden och landet och Sverige gick från total fattigdom till ett betydligt mer välbärgat samhälle. Många blev rika, såväl enskilda som stat och Göteborg begåvades med donationer av stort format.

Till allt detta kom Den Stora Sillruschen med salterier och trankokerier över hela Bohuslän och inte minst i trakten av Klippan. Det var den första gröna vågen som förvandlade Väskusten till ett nybyggarsamhälle med krogar och bordeller,
Inte bara Ostindiska Companiet och sillruschen utan flera andra aktiviteter satte sin speciella färg på Klippan under 1700-talet, dess slut och början av 1800-talet. Vi får inte glömma den stora mekaniska industrin och Glasbruket (känt bl.a. För Göteborgs Blå). Det var Klippan som var centrum för praktiskt taget all handel. Klippan var det som kunde erbjuda en djuphamn. Det var härifrån man exporterade och importerade.

Så kom då Bruksperioden med socker, porter, cider och ättika - en utveckling som var framsynt och föregångsvärd i många avseenden, inte minst när det gällde personalvård.

Till en början var det Lorentz som startade upp det hela men så småningom kom Carnegie in i bilden. Lorentz, denne geniale och charmerande man utvecklade industrin på ett fullständigt revolutionerande sätt med laboratorier, utvecklingsavdelning och med kontakter av såväl nationell som internationell karaktär.

Självklart var det naturligt att Kungen, Karl XIV Johan, fick upp ögonen för denne begåvade och fransktalande man. Det var också Kungen som med sällskap besökte Klippan I augusti 1820 och där träffade Lorentz, etablerade så goda kontakter att Lorentz fortsättningsvis blev hans rådgivare.

Vad Lorentz inte glömde var de anställda som betydde så mycket för företaget. Han lade grunden till den personalpolitik som sedermera Carnegie utvecklade än mera.

Med Carnegie kom Kyrkan (Birgittas kapell), Bostäderna och Skolan, grundpelare i personalvården. Till detta kom också åtskilliga andra förmåner såsom fri läkare, fri koppning och åderlåtning, badhus för män och kvinnor, kooperativ affär, gratifikationer, sparbanksbok, sjukstuga, hushållsskola för flickor o.s.v.

I dag kan vi med stolthet se tillbaka på alla dessa historiska fakta som talar för Klippan. Alltjämt finns rester efter tider som varit, även om de är fåtaliga. Det är av synnerlig vikt för oss alla att vi får möjlighet bevara de få rester som finns kvar, allt detta som är vårt arv och som visar en grundläggande utveckling på vilken vi bygger vår framtid.

En uppmaning till våra myndigheter: Gör vad ni kan för att skydda vår gemensamma historia!

Klippans sällsynta och mångfasetterade kultur, Kungsladugård är helt enkelt ett måste för att teckna vad som varit, Porterkaret är inte bara ett ölkar utan fastmer en symbol för vår utveckling,
Sjömagasinet minner om en sällsam tid, Ankarsmedjan likaså och självklart Birgittas kapell, bostäderna och skolan.


Kals Åden har alltid varit angelägna och föregångare till ett Klippan som skall vara ett kulturellt och historiskt smultronställe.

 

Kalslaget Majorna i Kals Åden
Vävare: Lenne Svensson

kalslaget.majorna@kalsaden.se